Jag vet inte om det är solnedgången eller stjärnorna som får mig att börja tänka så mycket, kanske är det båda. Jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Jag befinner mig i Afrika vilket för det första för mig är helt otroligt, det är ett ställe jag alltid velat åka till men aldrig någonsin trott att jag skulle men nu sitter jag här. Jag bor på ett ställe som jag aldrig skulle sätta min fot på i vanliga fall, rummen är ofrächa, det är mögel i min dush, golvet ser ut som om det har sett bättre dagar. Samma sak med fönster, dörrar, ja allting har nog sett bättre dagar. Jag äter från tallrikar som stinker sura disktrasor, dricker ur glas som stinker likadant, jag äter flingor som stått framme i värmen flera dagar, dricker sån mjölk som håller i evigheter och alltid står framme. Jag äter mat som jag aldrig ens skulle titta åt hemma, vare sig det är äckligt eller ej så äter jag upp det. Jag lensar kycklingben, jag som bara ätit knappt hälften av köttet innan och sen slängt för att jag tycker det är äckligt. Jag slänger i övrigt något så fruktansvärt mycket mat hemma. Här skämms jag för att slänga mat. Det känns så onödigt då någon annan kunde ha ätit den maten istället för mig. Folk har tillräckligt ont om mat här för att jag ska slänga den för att jag är "för fin" för att äta den. Och ni som vet hur fruktansvärt kräsen jag är förstår hur stor grej det faktiskt är för mig att äta allt jag bjuds på. Jag som knappt ens klarar av att äta från en talrik som inte jag själv diskat för att jag inte vet om personen diskat ordentligt och inte vet vart den personen haft sina händer innan. Att leva här får mig att se sånna saker som totalt oviktiga, vad gör det om en talrik inte är ren nog? Vad gör det att min lägenhet inte är fin nog? Eller om mina kläder är fina nog? Jag har mat på bordet och jag har fantaska människor i min omgivning.
Att veta att säkert dom flesta människor här bär på hiv som är den vanligaste sjukdomen här är en jobbig tanke. Att veta att säkert några utan dom barnen jag kramat om i skolan säkerligen har hiv får mig att vilja gråta. Jag undrar hur många av dom barnen som får uppleva sin 20års dag, undrar hur många av dom som får leva tills dom blir 40? Jag tror medellivslängden här är 40-50 år någonting.
Jag skämms nästan att jag lagt 40 tusen kronor på att åka hit, för dom pengarna hade jag kunnat rädda hur många liv som helst både djur och människors. Någonting som däremot gör mig glad är att de som driver det här stället faktiskt bor lika enkelt som vi volontärer gör, i hus som ser ut som de sett bättre dagar. Det känns bra för då känns det inte som att det bara är några som får pengarna som man betalar för att vara här utan de går faktiskt till alla dom som jobbar här. Vilket är väldigt många så det känns bra att kunna bidra med att iallafall ge dem ett bättre liv. Hade jag inte åkt hit hade jag nog aldrig förstått hur det faktiskt är, hur människor faktiskt lever här. Man kan läsa hur mycket som helst om Afrika hemma men man kommer ändå aldrig förstå någonting förrens man kommer hit och lever här med dem. Att bo på ett hotell är inget man ändrar tankar om direkt. Jag önskar nästan att jag hade valt att vara på något ställe där man bor hos en värdfamilj för att faktiskt kunna se ännu mer av hur människor egentligen lever här.
Jag kan säga som så att mitt största problem när jag åker hem härifrån är inte att mitt hår kommer skifta i orange och grått efter 5 veckor i solen, inte heller om jag kommer fjälla eller om jag inte kommer vara lika brun som afrikanerna när jag kommer hem.
Allting som känns så viktigt hemma känns så långt bort, det känns som om inga av de viktiga lyxiga sakerna faktiskt spelar någon roll längre. Jag har verkligen börjat uppskatta varje dag som går, varje minut, för man ser verkligen här att man inte vet vilken sekund som kommer bli ens sista. Att haka upp sig på sådana småsaker som man faktiskt gör hemma känns fruktansvärt. När man pratar med dem som bor här så inser man att det är faktiskt viktigare att ha ett par hela skor än 20 par som man aldrig använder, för man kommer aldrig bli lyckligare av materiella saker. Det är livet som gör en lycklig inte materiella ting. Att uppleva saker, skapa minnen, ha de människor du älskar runt dig, få kunskap om livet. Det är sådant som gör dig lycklig. Jag är verkligen lycklig att jag gör denna resan för det ger mig så mycket tillbaka. Jag lär mig engelska, jag lär mig värdera livet på ett helt annat sätt och jag lär mig bli lycklig. Jag hoppas verkligen att jag inte kommer gå tillbaka till att bara bry mig om materiella saker, lyxig mat och att allt ska se så bra ut när jag kommer hem. Utan jag hoppas jag kan behålla den känslan jag har nu.
Nu tror jag att jag ska sluta skriva innan det blir en hel roman och allt bara blir luddigt.
Ta hand om er kära vänner!

Min lördag slutade helt underbart. När vi var hos Ian som bor mitt ute i bushen så var det zebror där utanför. Han slänger nämligen ut pellets till zebrorna varje dag för att hålla dom i flock runt där han bor. Så när vi kom gick han precis ut och skulle ge dom mat så vi gick med honom. Jag och Francie stannade och tog bilder på zebrorna som kom närmre oss. När Ian säger att dom kan bli aggresiva så går Francie iväg och jag mitt dumma nöt får för mig att sätta mig på huk och se om dom kommer närmare. Det funkar faktiskt och två av zebrorna kommer fram till mig. Ian gav mig nävar med pellets och den ema av zebrorna börjar faktiskt äta ur mina händer. Jag lyckas även komma åt att röra vid den lite snabbt. Jag hade nog kunnat sitta där hela kvällen och mata den. Sån himla fantastisk känsla att ha ett vilt djur ätandes ur mina händer. Jag kommer leva på den känslan länge. Så fantastiskt.
Idag ägnar vi all tid vid poolen och på terassen. Det är sjukt varmt och helt underbart.