Någonting som gör mig konfunderad som Ian berättade idag är att år 1965 så fanns det 5000 elefanter i Victoria Falls. Då insåg man att det var ett problem då elefanternas mängd fördubblas vart 10onde år. Elefanterna förstör nämligen träd, dricker upp allt vatten från dom andra djuren och förstör även deras mat. Idag 2014 så finns det 80 000 elefanter på samma area. Tidigare har de andra djurens mat klarat sig och det är först senaste åren som elefanterna börjat välta träd i sin stress efter mat. Om 10 år har vi nästa problem. Det kommer nämligen inte att finnas 160 000 elefanter då utan snarare 20000 magra och stressade elefanter och inga andra djur. Så varför gör man få inget åt det? Det finns stället i Afrika där det inte finns en enda elefant och det finns ställen där det är fruktansvärt mycket svält. Varje år behöver man göra sig av med 7% elefanter för att hålla dom till samma mängd. 7% är inte mycket om det inte handlar om 80 000 elefanter. Ian förflyttar ca 5 % elefanter varje år från reservatet här för att hålla nere mängden. Det han egentligen hade velat göra är att skjuta en flock elefanter per år, transportera köttet till de delar i Afrika som inte har mat och en elefant innehåller väldigt mycket mat. Man hade då också kunnat sälja skinnet och betarna och använt dom pengarna till att fortsätta bygga upp och utveckla reservatet med andra djur och elefanter. Så varför gör man inte det då? Jo för att turisterna åker till Afrika för att se elefanter. Man får inte döda elefanter här för gör man det så förlorar man turisterna som skänker pengar hit för att vi ska "rädda" elefanterna. Skulle man då döda dom och använda som mat så skulle folk bli vansinniga. Jag ser inte vart det skulle vara bättre att elefanterna ska svälta ihjäl och dö av törst istället? Alla vet väl att det är brist på både mat och vatten i Afrika? Varför då låta elefanterna få allt och låta alla andra djur och människor dö? Nu säger jag inte att man ska börja döda varenda elefant men att man ska döda/omplacera dem 7% per år och använda dom elefanterna som mat. När elefanterna självdör går dom inte att använda till någonting. Dom kommer bara ligga och ruttna.
Tydligen anser de högre personerna i den här branchen att allt kommer gå i en cykel och att allt har sin tid. Men när vi har träd här på reservatet som är 5000 år gamla och elefanterna aldrig har rört dom innan men nu har dom börjat fälla ner dom i jakt på mat. Då tror iallafall inte jag att det går i en cykel längre. Elefanterna äter dessutom nu gräs som dom inte brukar göra, sliter med rötterna upp och får sand i sina tänder när dom äter det vilket bidrar till att deras tänder börjar slipas ner så dom kommer bli förstörda.
Som det ser ut nu så kommer elefanterna ta över allt. Dom är mäktiga att se men jag vill se alla andra djur i Afrika också. Jag vill kunna se zebror, buffalos, kudu, impala, vårtsvin, giraffer, sadles och alla djur även elefanter.
Det ligger dessutom hur mycket pengar som helst i elefanters betar och skinn. Jag ser hellre att det är människor som behandlar djuren med respekt som säljer vidare det. Inte att någon sågar av betarna och lämnar djuren för att självdö för att kunna tjäna pengar på svarta marknaden. För folk kommer tyvärr alltid vilja ha tag på sådant. Jag är ingen motståndare till att äta kött, men jag köper alltid svenskt kött hemma. Här föredrar jag vilt kött från våran bush. Däremot är jag fruktansvärt mycket emot äkta skinn, läder osv. Jag skämms över att jag har en äkta fårskinnsfäll hemma som jag åtminstone hoppas är svensk. Jag skämms över att jag har ett duntäcke, dunkudde och en dunjacka. Jag tror tyvärr inte så många människor faktiskt vet hur det där tillverkas. Alla verkar ha glömt hysterin för några år sedan när det kom fram att IKEA sålde duntäcken där fjädrarna plockats från levande fåglar. För när nästa hysteri om angora kaninen kom blev folk helt hysteriska. Det är ingen nyhet att djuren plockas på päls och fjädrar levande. Absolut inte. Jag tror inte heller så många vet att mindre djur flås levande för att få ett helt skinn snabbt och billigt. Det tragiska är att det är vi konsumenter som skapar detta. Våra kläder tillverkas i Asien för att det är billigare så, och i Asien så har djuren inga rättigheter och därför bryr sig ingen. Sålänge vi kommer fortsätta handla päls så kommer djuren fortsätta flås levande. Så länge vi vill fortsätta åka till Afrika för att kolla på elefanter så kommer resten av djuren här dö ut. Ju mer folk svälter desto fler utrotningshotade djur kommer få sätta sina liv till, desto fler elefanter kommer bli dödade enbart för sina betar, desto fler noshörningar kommer bli dödade pga sina horn. Hur mycket en noshörnings horn kostar vill jag inte ens gå in på men det kostar 70 000 dollar. Dvs nästan en halv miljon svenska kronor. Från nu kommer jag inte ihåg vilket årtal men inte speciellt många år sedan så fanns det 5000 noshörningar i Zimbabwe, nu finns det under 500 pga tjuvjakt.
Jag hade kunnat fortsätta skriva i evigheter för jag har så himla mycket tankar och åsikter om det här ämnet. Jag tar och avslutar här så hoppas jag att ni alla fått er en tankeställare innan ni nästa gång köper skinn eller päls från Asien eller från någonstans där ni inte vet bakgrunden till tillverkningen.

En bild på en fri och lycklig Pumba får avsluta det här!

Kör en snabbuppdatering om helgen då bårt internet varit sönder igen. Åtminstone är vi aldrig vatten eller ellösa då vår el går till flygplatsen som alltid behöver el och vårt vattengrej går till samma som brandkåren som också alltid behöver vatten så det är ju tur för oss annars hade vi garanterat blivit strömlösa flera dagar.
I torsdags kväll så skulle vi ju till borabora med anti-poaching teamet, vi kom aldrig så långt... kanske 500 meter ifrån så stod en elefant precis jämte vägen och jag och Francie är rörande överens om att elefanter är livsfarliga så när elefanten började gå skrek vi på Jorom som jag alltid trott hetat Gordon att han skulle köra. Vi hade dock ingen annan väg att ta utom den där vi körde fast i leran någon dag tidigare så vi körde tillbaka.
I fredags var vi ute för att identifiera elefanter igen, det bra är att letar man efter dom så hittar man dom aldrig. Så vi körde runt i 3 timmar utan att se en enda elefant. Sedan på eftermiddagen var vi i skolan och de hade träning inför en friidrottsturnering de skulle ha dagen efter.
Kvällen och resten av helgen har jag tillbringat i sängen med feber. Det gjorde mig faktiskt ingenting då det är sjukt tråkigt när alla har åkt. Jag saknar till och med Francie, trotts att det enda vi var överens om var att elefanter och åska dödar annars hade vi inga lika åsikter om någonting. Men mest av allt saknar jag Emil och Helene. Alla här blev helt nedstämda när dom åkte. Nu är det iallafall bara två dagar tills jag åker till Harare och tillbringar två veckor där!

Var precis påväg att börja skriva på engelska nu istället för svenska men jag tror jag ska hålla mig till svenskan här istället. Imorse var vi uppe och plockade skräp längs vägarna här runt omkring vårt camp. Sedan vart det brunch och lite gott poolhäng i ett par timmar innan vi åkte till stan för Brenda ville handla mat till ja hemlösa är fel att kalla dom men arbetslösa och utstötta av samhället. Så vi hittade en blind dam med två barn utanför affären så vi gick in och handlade en del i matväg, hygienartiklar och leksaker. Ena barnet var bara några månader och den andra flickan några år och mamman var blind. Att se hur lycklig den flickan blev över sin prinsesskrona, örhängen och leksaker var rörande att se. Tror inte någon av oss hade torra ögon samtidigt som man inte kunde sluta le. Vi fick reda på att kvinnans man satt i ett annat hörn och tiggde så vi gick och hämtade honom och deras son som fick lite kläder av oss. Efteråt så stod vi och väntade en stund utanför affären och vi såg flickan springa fram och tillbaka och hoppa av glädje.
Brenda hade även köpt en drös hundmat som hon tänkte ge en man som brukade tigga med sin hund men vi hittade inte honom så vi åkte hem igen. Nu sitter vi och ska straxt äta innan vi ska ut i bushen och kolla lite djur samt slå upp någon lägereld med anti poching teamet för att hålla koll efter en hyena som visst är skadad och befinner sig där någonstans.

Hemkomna från Boma. Vi startade kvällen med en drink på "safari lodge" äntligen fick jag min "sweet and fruity drink" (internt skämt) det finns nämligen inget i drinkväg i det här landet, iallafall inte där jag befinner mig och dom andra har alltid så roligt åt mig och mina söta fruktiga drinkar som aldrig finns. Så nu när vi var på safari lodge så hade dom äntligen lite cocktails så det vart en strawberry daiquiri för min del, så nu har jag äntligen fått min drink. Safari lodge var för det andra ett helt otroligt fint och häftigt ställe, tyvärr inga bilder då de blev så mörka och inte gör någon rättvisa alls.
Sen åkte vi till Boma för att äta. Jisses vilket ställe, verkligen så afrikanskt man bara kan tänka sig med halmtak, inga väggar, träbjälkar i taken och bara hur mysigt som helst. Levande underhållning och dans, trummande osv och alla som var där och åt var med och dansade och spelade trummor. De va bara hur kul som helst. Maten med buffe, jag valde att inte äta maskar och annat konstigt men jag åt iallafall "guinea fowl" och vårtsvin. Tror vårtsvin är något av det godaste jag ätit, de och impala och kudu. Oxfilen hemma kan slänga sig i väggen... och efterrätten sen.. jag vräkte i mig två glas med chokladmousse, och en hel drös med bakelser. Taryn bara satt och skrattade åt mig att jag mådde illa sen. Efter lite vin och några drinkar senare så körde vi hem och jag kan säga att Taryn är den mestlättroade personen jag vet (hon jobbar nere i sydafrika egentligen men då hon har ansvar över det här projektet och är chef över dom här så är hon är ibland) det räcker med att göra "bunny ears" så dör hon. Så hon och jag flippade ur totalt på vägen tillbaka, "the fox", bunny ears och lite alkohol fick oss att totaldö i bilen, dom andra undrade nog verkligen vad vi gick på. På tal om att dö så ska jag sova nu då jag fortfarande är hur trött som helst! Men kvällen vart väldigt lyckad!

Johnatan, jag, Taryn, Brenda och Brendas faster

Vilken meningslös natt, vi såg inte ett enda djur, jo vi såg ögonen på en "civat" laddar upp en bild nedan hur dom ser ut. Däremot soluppgången på morgonen var däremot heelt fantastisk!
Idag har vi gjort absolut ingenting. Sagt hejdå till Emil och Helene. Det är så himla tomt här utan dom och vi saknar dom redan. Jag var på apoteket med och fick en hydrokortisonkräm att använda till betten samt några tabletter att ta mot kliandet. Samt mer "sam buc" "it's like a hospital in your pocket" perfekt ska använda den om någon bryter sitt ben...
Sovit hela eftermiddagen och nu ska vi straxt åka in till stan och gå och äta på Boma en afrikansk restaurang med alla möjliga buffeer, underhållning och ja jag vet inte, har inte varit där innan så jag har ingen aning om vad det är men det ska tydligen vara fantastiskt. Ska jag vara ärlig går jag mest dit bara för att dom har ett helt buffebord med desserter som tydligen ska vara helt fantastiska.
Det är tydligen ett ställe som man måste gå till om man är här så vi får se vad det blir utav de! :)

Första dagen jag kom hit så fick jag benen fulla med myggbett och det såg groteskt ut. Igår satt jag i sanden och vart attackerad av sandflies uppenbarligen märkte jag inatt när jag vaknade vid 2 och inte kunde somna om sen då svedan var fruktansvärd. Att jag dessutom har fläkten avstängd och ett varmt täcke gjorde nog inte saken bättre, men tycker de blir så kallt annars haha. Så för att komma till punkt så har jag nu nya bett över hela benen, jag som va så glad att dom jag hade precis försvunnit..
Imorse var vi i skolan, Emil undervisade några äldre barn som kan engelska i naturkunskap. Vi andra försökte lära dom små barnen engelska, gick väl sådär. Ska inte påstå att mitt nya jobb kommer vara som lärare åtminstone. Vi hade även en stunds sportaktiviteter med barnen. Dvs fotboll med alla mot alla och 5 bollar.
Tillbaka för campet för lunch och nu har jag faktiskt legat inne och sovit i em när de andra varit i stan. Vi ska ha vårat nattcamp inatt istället och sitta uppe hela natten så kände jag behövde lite sömn innan.
Nu ska vi packa ihop alla nödvändigheter och bege oss ut i bushen för natten.
Sista kvällen med Helene och Emil då dom åker hem imorgon. På fredag åker Francie vidare till Zambia så då blir det bara jag och johnatan kvar. Kommer bli alldeles för tomt! Men som jag fattade de skulle de lomma några volontärer från nåt anti-poachin team och bo här. Vet dock ej när dom kommer. Sen kommer inte nästa nya volontärer förrens jag lämnar här nästa vecka. Så de blir en dyster vecka detta.

"Klassrummet" här nere.

Garth Brooks går på repeat i mina lurar just nu , ingen viktigt info men han är bara för underbar!

Måndag idag, började med att vi skulle plantera träd. Fick några planterade och sen när vi skulle köra till ett annat ställe och plantera så körde vi fast, IGEN! Denna gången fick vi ringa efter hjälp då vi inte kom loss. Det blir så himla dyigt nu när det regnar så mycket. Lunch efter det smakade lika gott som allt annat här. På eftermiddagen var det meningen att vi skulle identifiera elefanter, efter två timmars körande så har vi fortfarande inte hittat några elefanter men vi hittade ett fint vattenfall vid floden och en del andra djur.
Var i stan en sväng och köpte lite nödvändigheter dvs choklad. Älskar när man handlar här och dom inte har växel, man använder amerikanska dollar här men man får ibland lite sydafrikanska pengar tillbaka och idag fick jag botzwanska, i värsta fall har dom inga pengar och då får man några godisbitar i växel haha. Nu på kvällen gjorde vi upp en eld på vår mysiga eldplats så satt vi och grillade pinnbröd, marcmallows, drack vin, pratade och bara njöt. Älskar det !

Något djur jag ej kan stava till.

Guinea fowl, måste helt klart vara världens mest korkade fågel! Vi har alltid vadslagning om vilken som ska springa framför bilen längst. 

Jag vet inte om det är solnedgången eller stjärnorna som får mig att börja tänka så mycket, kanske är det båda. Jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Jag befinner mig i Afrika vilket för det första för mig är helt otroligt, det är ett ställe jag alltid velat åka till men aldrig någonsin trott att jag skulle men nu sitter jag här. Jag bor på ett ställe som jag aldrig skulle sätta min fot på i vanliga fall, rummen är ofrächa, det är mögel i min dush, golvet ser ut som om det har sett bättre dagar. Samma sak med fönster, dörrar, ja allting har nog sett bättre dagar. Jag äter från tallrikar som stinker sura disktrasor, dricker ur glas som stinker likadant, jag äter flingor som stått framme i värmen flera dagar, dricker sån mjölk som håller i evigheter och alltid står framme. Jag äter mat som jag aldrig ens skulle titta åt hemma, vare sig det är äckligt eller ej så äter jag upp det. Jag lensar kycklingben, jag som bara ätit knappt hälften av köttet innan och sen slängt för att jag tycker det är äckligt. Jag slänger i övrigt något så fruktansvärt mycket mat hemma. Här skämms jag för att slänga mat. Det känns så onödigt då någon annan kunde ha ätit den maten istället för mig. Folk har tillräckligt ont om mat här för att jag ska slänga den för att jag är "för fin" för att äta den. Och ni som vet hur fruktansvärt kräsen jag är förstår hur stor grej det faktiskt är för mig att äta allt jag bjuds på. Jag som knappt ens klarar av att äta från en talrik som inte jag själv diskat för att jag inte vet om personen diskat ordentligt och inte vet vart den personen haft sina händer innan. Att leva här får mig att se sånna saker som totalt oviktiga, vad gör det om en talrik inte är ren nog? Vad gör det att min lägenhet inte är fin nog? Eller om mina kläder är fina nog? Jag har mat på bordet och jag har fantaska människor i min omgivning.
Att veta att säkert dom flesta människor här bär på hiv som är den vanligaste sjukdomen här är en jobbig tanke. Att veta att säkert några utan dom barnen jag kramat om i skolan säkerligen har hiv får mig att vilja gråta. Jag undrar hur många av dom barnen som får uppleva sin 20års dag, undrar hur många av dom som får leva tills dom blir 40? Jag tror medellivslängden här är 40-50 år någonting.
Jag skämms nästan att jag lagt 40 tusen kronor på att åka hit, för dom pengarna hade jag kunnat rädda hur många liv som helst både djur och människors. Någonting som däremot gör mig glad är att de som driver det här stället faktiskt bor lika enkelt som vi volontärer gör, i hus som ser ut som de sett bättre dagar. Det känns bra för då känns det inte som att det bara är några som får pengarna som man betalar för att vara här utan de går faktiskt till alla dom som jobbar här. Vilket är väldigt många så det känns bra att kunna bidra med att iallafall ge dem ett bättre liv. Hade jag inte åkt hit hade jag nog aldrig förstått hur det faktiskt är, hur människor faktiskt lever här. Man kan läsa hur mycket som helst om Afrika hemma men man kommer ändå aldrig förstå någonting förrens man kommer hit och lever här med dem. Att bo på ett hotell är inget man ändrar tankar om direkt. Jag önskar nästan att jag hade valt att vara på något ställe där man bor hos en värdfamilj för att faktiskt kunna se ännu mer av hur människor egentligen lever här.
Jag kan säga som så att mitt största problem när jag åker hem härifrån är inte att mitt hår kommer skifta i orange och grått efter 5 veckor i solen, inte heller om jag kommer fjälla eller om jag inte kommer vara lika brun som afrikanerna när jag kommer hem.
Allting som känns så viktigt hemma känns så långt bort, det känns som om inga av de viktiga lyxiga sakerna faktiskt spelar någon roll längre. Jag har verkligen börjat uppskatta varje dag som går, varje minut, för man ser verkligen här att man inte vet vilken sekund som kommer bli ens sista. Att haka upp sig på sådana småsaker som man faktiskt gör hemma känns fruktansvärt. När man pratar med dem som bor här så inser man att det är faktiskt viktigare att ha ett par hela skor än 20 par som man aldrig använder, för man kommer aldrig bli lyckligare av materiella saker. Det är livet som gör en lycklig inte materiella ting. Att uppleva saker, skapa minnen, ha de människor du älskar runt dig, få kunskap om livet. Det är sådant som gör dig lycklig. Jag är verkligen lycklig att jag gör denna resan för det ger mig så mycket tillbaka. Jag lär mig engelska, jag lär mig värdera livet på ett helt annat sätt och jag lär mig bli lycklig. Jag hoppas verkligen att jag inte kommer gå tillbaka till att bara bry mig om materiella saker, lyxig mat och att allt ska se så bra ut när jag kommer hem. Utan jag hoppas jag kan behålla den känslan jag har nu.
Nu tror jag att jag ska sluta skriva innan det blir en hel roman och allt bara blir luddigt.
Ta hand om er kära vänner!