Befinner mig nu på en flygplats i London som jag inte kan stava till. Heat nånting haha. Mitt plan från Köpenhamn var försenat med två timmar, tur för mig att Jag skulle haft drygt 5 timmars väntetid i London annars hade det blivit lite småjobbigt om det bara hade varit en timme emellan som det blir nere i Sydafrika sen så jag hoppas att det här går i tid. Det var grymt jobbigt att flyga första planet, inte speciellt kul när min gamla flygrädsla kom tillbaka, men nu finns det ingen återvändo så nu är det bara till att fortsätta.
Jag måste vara helt efter men serveras de verkligen mat på en del flygbolag fortfarande? Senast jag åt flygmat så var jag jätteliten. Förutom när vi flög till Thailand då men det trodde jag att det var för att de va långflyg, samma sak här serveras de mat på varje flyg. Trodde det bara var för att jag skulle flyga långt men alla fick visst mat.. de är väl bara dom där ryanair eller norweigan som jag alltid åker med som inte har sån lyx. Synd, det är ju så mycket roligare att flyga om man vet att det kommer lite mat. På tal om mat, jag fasar verkligen för all denna konstiga mat dom äter i Afrika... nu råkar jag visserligen älska mat men absolut inte all mat..... det får väl bli nästa bekymmer.

Det här med att ha 15 timmars flygtid och en restid på totalt 27 h är dock inget vidare... inget att rekommendera, är en aning uttråkad!

Nu ska jag leta upp min nästa flight så jag har nåt att göra!;)

Jag har nog aldrig varit såhär nervös i hela mitt liv. Vad jag nu ska vara nervös över, det är inte första gången jag flyger själv, jag är inte den första människan som reser till Afrika och jag är inte den första människan som ska vara i ett land där ingen pratar svenska, inte ens de andra volontärerna på plats är från Sverige, jag är inte heller den första människan som åker som volontär så det är ju inget märkvärdigt alls det här. Jag försöker intala mig själv att det här kommer gå hur bra som helst och innerst inne så känns det som att detta kommer gå bra men den där nervositeten är fruktansvärd för tillfället. Jag är påväg till Köpenhamn nu iallafall. Jag hoppas att alla papper, pengar och pass är i sin ordning. Ska sluta tänka nu, tänker för mycket.
Nästa gång vi hörs så befinner jag mig förhoppningsvis vid Victoriafallen i Zimbabwe livs levande och inte så vettskrämd som nu.

Jag har nog aldrig varit såhär nervös i hela mitt liv. Vad jag nu ska vara nervös över, det är inte första gången jag flyger själv, jag är inte den första människan som reser till Afrika och jag är inte den första människan som ska vara i ett land där ingen pratar svenska, inte ens de andra volontärerna på plats är från Sverige, jag är inte heller den första människan som åker som volontär så det är ju inget märkvärdigt alls det här. Jag försöker intala mig själv att det här kommer gå hur bra som helst och innerst inne så känns det som att detta kommer gå bra men den där nervositeten är fruktansvärd för tillfället. Jag är påväg till Köpenhamn nu iallafall. Jag hoppas att alla papper, pengar och pass är i sin ordning. Ska sluta tänka nu, tänker för mycket.
Nästa gång vi hörs så befinner jag mig förhoppningsvis vid Victoriafallen i Zimbabwe livs levande och inte så vettskrämd som nu.

[Bild]